Författare: Christian Ståhlberg

Där sprack det! Steve visste precis när han hade bränt skeppet och ställt till det för sig. Han satt som VD för ett av BBA’s bolag i Sverige. Ledningen var från Schweiz och hade tagit in en finsk chef. Steve tänkte, finnar kan mycket, men någon stil har de fan inte. Chefen hette Juha. Han skrek i luren från Genève, ”You can’t change the whole BBA Steve!”. Steve svarade, “det försöker jag inte göra heller”. Men tänkte, det kan jag visst. Den här finska chefen var en sådan där streber som satsade på extremidrotter som att springa runt i finländska skogen i 20 minusgrader för att leta upp ”nakialeipä makkara” eller vad fan det nu var han letade efter. I varje fall rusade han runt med sin andre stillösa kompis och tyckte att han var väldigt spännande och speciell som klarade av att springa trettio mil i 20 minusgrader. Juha var en sådan där internationell kille. Han hade jobbat i Brasilien, England, USA och överallt. Steve var måttligt imponerad. Kan han inte skaffa vänner där han är? Varför fladdra runt halva världen med frun hemma i Finland? Det finns liknande filurer som Harry jr i Finland också. Om inte du vet det Juha så tror jag din fru känner till det. Så se upp Juha.

Steve var istället mer imponerad av Keith Richards. Att läsa om Keiths strategi för att knarka precis så hårt det gick utan att dö och ständigt skruva upp det till en nivå som ingen annan nådde upp till. Keith var troligtvis bäst i världen på att knarka under 70-talet. Det är en prestation tänkte Steve. Som ni förstår var det inte direkt tankar som gick att dela med ett Schweiziskt bolag. Steve kände att Schweiz, Österrike och Tyskland var ungefär samma sak. Med det undantaget att tyskarna faktiskt blivit mer ödmjuka med åren medan Schweiz och Österrike fortfarande verkade vagga runt i nazisternas högsäte. Steve visste att han var kategorisk och orättvis. Han hade många vänner i dessa länder så egentligen borde han vara tyst. Det var bara en irriterad tanke som återkom till Steve när han såg de olika ländernas kultur krocka med den svenska. Steve råkade fråga varför man bara anställde Schweizare som chefer. Och fick svaret. ”Det gör vi ju inte. Vi har anställt den och den och de är inte Schweizare”. ”Nej, men de är tyskar och Österrikare och det är samma sak” svarade Steve. Det var inget som uppskattades av bolaget som tyckte att de var mer lika svenskarna än tyskarna. Steve kunde inte hålla tyst och frågade hur många USA-ettor man lyckats få fram inom musiken? Ni som är så innovativa? Österrike, Schweiz och Tyskland tyckte Steve på sin höjd kunde få ihop en rödmosig jullåt om ett Tannenbaum sjungen av en uppblåst, tjock, joddlare i lederhosen. Och nu när bolaget på toppen av alla stöveltrampare kastade in en stillös finne så var måttet rågat. Problemet var att Steve trots allt hade ett bra jobb och en bra lön. Svårt att bara gå hem liksom. Hur skulle han få bolaget att ta första steget? När han fick höra att bolaget skulle driva fram nya innovationer, att det krävdes mer förändringsvilja och kreativitet såg Steve trots allt en möjlighet. Steves attityd var, det får bära eller brista. Och det brast.

För första gången i sitt 50-åriga liv hade Steve blivit en person man ville bli av med. Från att man nästan alltid byggt bolaget runt Steve var det nu han som skulle bort. Det var ett uppvaknande. Lite jobbigt, men ändå en lättnad. Tack och lov hade Steve jobbat ganska hårt på att få till något som ändå liknade en fallskärm. Ett års uppsägningstid. Under det året skulle han göra så lite som möjligt. Han kände att han inte hade något mer att säga och det tänkte han säga högt.

”Javisst, jag finns tillgänglig om det är något” sa Steve och tänkte i samma sekund NOT! Han var vänlig och tillmötesgående. Mest för att kicken var precis vad han önskade sig. Han kunde inte förändra BBA och då skulle han inte heller vara kvar. För första gången på väldigt länge kände sig Steve fri. Han sa hejdå till alla dessa innovativa människor (ironi) och gick hem för att börja damma av sin Les Paul igen. Först skulle han bara ta en liten sväng över stan.

Han började fundera på vad Lena skulle tycka. Och vad kommer barnen att tycka? Alla visste ju att Steve lyckats ganska bra med sina affärer genom åren. Han snurrade runt på stan. Solen sken och han kände att stegen var ganska lätta. Det var en sådan där underbar sommardag i slutet av juni. Termometern visade 34 grader. Han gick med ”små lätta steg”. Asfalten smälte och rök i värmen. Han kunde se spåren efter sina skor där han vandrade fram. Steve hade de senaste åren av någon anledning börjat köpa svindyra engelska skor. De blev alldeles svarta av asfalten. Skit samma tänkte Steve, det kommer att bli Converse för mig i framtiden. De som inte köper att man glider runt i gympadojjor får vara. Väl framme vid Systembolaget svängde han in hastigt för att köpa något att dricka. Det här måste firas tänkte Steve. Dyr champagne skall jag ha! Han köpte åtta burkar billiga Sofiero och en svindyr champagne som var inslagen i en blå kartong. Han började gå hem mot norr med champagnen under armen. Väldigt vad det byggs tänkte Steve. Kranar svängde över huvudet på honom. Kändes nästan som i Kina där han hade gjort en del affärer genom åren. Känns inte riktigt som Sverige. Kul! Stan växer. Och där är Svampen! Han hälsade på Lars som ”sopade gången till sin port”. Som skjuten ur en kanon kom en hare springande. Jävlar vad det går tänkte Steve.

Lena blev mycket riktigt överraskad och ungarna blev mest förbannade. Full backning på Steve alltså. Men, Steve var mest glad och inte alls arg eller besviken. Allt var ju en del av hans plan. Han kände att rock-karriären skulle kunna tas upp igen. Han hade inte spelat något på i stort sett 10 år. Steve tänkte lite på det där bandet från Öland som han försökte backa. Där allt slutade med att han blev utskälld av sångaren som tyckte att han var bossig och bara ville bestämma. Allt Steve hade sagt till bandet var att de behövde en hit. Och det ska gudarna veta att de också behövde. Men Steve kunde inte jobba vidare med bandet. Främst av den anledningen att de inte tog emot en utsträckt hand. Den som inte tar näven ska inte jobba med mig tänkte Steve.

Hur som helst hade han blivit en person som stod i publiken. Nu var han på väg tillbaka till scenen igen, där han hör hemma. Nu skulle han skriva en hit. En riktig låt som skulle slå. Sen skall han bara skapa, skapa, skapa, skapa. Måste försöka få ihop bandet igen tänkte Steve. Lena frågade, vad ska du göra nu? Spela, sa Steve. Jag startar ett litet konsultbolag och försöker dra in så pass mycket pengar så att jag kan satsa på musiken. Lena blev väl inte direkt övertygad om att det var en så bra idé. Men, som alltid backade hon Steve. Hon visste att Steve låg högt upp på ADHD-skalan och att en del rann ut i sanden. Men han brukade alltid få ihop det till slut. Bra! Sa Lena. Sen gick de ut och satte sig i trädgården för att fira. Lena tog ett glas rosé och Steve hävde i sig de åtta burkar Sofiero som han hade köpt. Sen ställde han sig på gräsmattan och vaskade champagnen. Tack Juha! Skrek han. Glad och pigg som en lärka. Han sjöng, ”you got a lot of nerve to say you are my friend….”

Imorgon ringer jag Pete, Luke, Ester och Bruce. Dags att starta upp bandet. Trummisen Pete, hade snackat om en kille som var en jävel på gitarr. Tror han heter Mike eller något. Kanske ville han hänga på? Pete var dock nyckeln till att få ihop gänget. Får väl lirka lite med honom då tänkte Steve. Lura honom att slå några slag på pukan, sen brukar han sitta fast. Försök att stoppa Pete när han kommer igång. Som ett tåg, som en jävla pansarvagn! Pete, det är dags. Steve lät tankarna fara och drömde sig bort.

Han vaknade upp av att telefonen ringde. Det var Steves mamma.

Har du hört?

Nej, vaddå?

Harry jr är död.

Harry jr?

Du menar Harry sr?

Nej, Harry jr.

Fan, tänkte Steve. Fan, fan, fan…..

Steve tyckte att världen började bli billig, slafsig, snabb och ytlig. Han avskydde alla vackra bilder på Facebook där folk skålade i dyr Champagne och poserade från sina bästa vinklar. ”Jag önskar att jag var en bonde”, tänkte Steve. ”Att göra något viktigt”. Tänk att slita en dag ute på åkern och se på när solen går ner. ”Köra näven ner i sin jord” och få skit under naglarna. För att sen gå in och sätta sig vid matbordet och i lugn och ro spisa tillsammans med Lena i mörkret. Hur gjorde man förr i tiden? Innan det fanns musikanläggningar och TV-apparater och innan Facebook!? Jag har sett gamla bilder på människor som dansade till ett dragspel eller en fiol. Tänk att tända fotogenlampan och dansa till en ensam fiol. Wow! ”Mindre kan vara mer” tänkte Steve med en ”känsla som hängde i luften”.

En dag ska jag skaffa mig en traktor. En sådan där, vad heter den? John Deere? En gammal traktor liknande den vi hade på Gotland. Som svärfar köpte vid något svagt tillfälle och som aldrig användes. Apropå Gotland. Vad hände där? Vi tillbringade så många somrar i det där huset. Det där gotlandshuset som svärmor och svärfar byggde upp. Barnbarnen skulle springa på ängen och leka sa de. Sen sålde de bara huset! Det var som om vi kom dem för nära jag och Lena. Svärfar började med att stega upp marken för att jag skulle ha koll på ägorna tänkte Steve. Men, på något sätt försvann den tanken med tiden. Nu är det mycket jag vill glömma, men ännu mer som jag vill komma ihåg. Som när jag stod i Stickans lada och tittade på alla tavlor han målade. Han var vass Stickan. Jag är glad för att jag handlade på mig några tavlor innan det var försent. Innan han fick den där stroken.

Eller när vi var nere hos Sanna och hämtade hem de där två katterna. Sanna var en riktigt, självupptagen revolutionär uppvuxen på 60-talet. Hon gillade att slänga ur sig snuskiga kommentarer i förhoppning om att åhörarna skulle bli chockerade och generade. Det krävs mer än så för att chockera en gammal gelleforsare tänkte Steve. Men, det var en fantastisk tid. Världen har ändrats sen dess. När man växte upp funderade man på om man skulle åka till västkusten eller östkusten i Sverige. Nu är allt så annorlunda. Folk drar till Asien, Australien och Staterna utan att tveka. Fan vad liten jag var då. Tror jag var 18 år innan jag kom till Stockholm första gången. Det var som att meta i en vattenpöl och tro att man skulle få napp. Men, ganska ofta skulle jag vilja ha den där lilla världen tillbaka. Globaliseringen har inte bara fört med sig bra saker. Mångfald är väl bra. Men när samhällsvärderingar krockar med religion så blir det inget bra resultat. Då skapas terror. Hur som helst så var Gotland konsten, musiken, böckerna och skapandet för Steve. Jag vill dit igen. Jag vill fanimej skriva en bok! Nej, kanske inte. Men, jag vill göra musik. Hur skall jag kunna göra det när det enda jag gör är att jobba och resten av tiden försöka fostra ungar? Tror det krävs en plan. Kanske se till att bli uppsagd utan att göra någon skandal? Hur lyckas man vara lagom motsträvig så att man kan ta en årslön för att bygga upp en musikkarriär? Får fundera på det. Eller är det försent? 47 år och sen slå igenom som låtskrivare och artist. Går det verkligen? Jag känner ingen sådan i varje fall.

Idag verkar alla försöka stoppa sitt åldrande i något slags dödsförakt. Föräldrar tävlar med sina barn om vem som är snyggast. Med lite silikon kan mamma vara med i matchen. Tävla med intellektet istället era jävla idioter tänkte Steve. Eller hjälp våra barn att hitta något annat än en plastig yta. Folk klarar ju inte av att läsa en sida litteratur längre. Det skall gå snabbt. Och om man inte kommer till poängen inom fem sekunder så slutar man läsa. Jag skall visa dom tänkte Steve. En hederlig bok med riktiga sidor, eller åtminstone korta berättelser. Jag skall skriva sagan om Steve. Det får handla om mitt billiga liv. Ha! Jag förstår att det finns kurser i att ha tråkigt numer. Alfons Åbergs farmor hade rätt. Det är bra att ha tråkigt. Annars blir ju ingenting kul. Jamen, så är det ju!

Steve såg bilder framför sig och tänkte på alla resor ner till Genève. När han tittade ut från planet och såg bilar och människor som rörde sig nere på jorden. Så konstigt, där nere sitter någon och funderar över om deras barn skall klara skolan eller att ta livet av sig. Kanske funderar de på om de har för stora fötter, för stor mage, sneda tänder? Steve tänkte, stor näsa och liten kuk. Det är mitt öde. Det borde vara tvärtom, det förstår ju vem som helst. Men vad fan! Människor utan komplex kommer ju absolut ingenstans. Det finns ingen anledning att ångra något som man inte kan påverka. Däremot kan man ju ångra saker man sagt utan att tänka sig för.

Känns som att vissa saker man sagt är som kulor som viner i luften. Man skjuter och sen försöker man ”springa ifatt de där skotten”. Men, man vet direkt att det är oåterkalleligt. Som t.ex när jag gjorde som jag gjorde mot Molly. Patetiskt av mig att sen komma tillbaka och vara ledsen för att hon gifte sig med Harry jr. Det var ju jag som sköt. Det var jag som var skyldig. Ändå kan jag inte släppa att det är Harrys händer som är över hela hennes kropp. Molly sa, Steve du sitter fast i samma dröm som du hade som liten. Du vill bli popstjärna! Jag sa nej, men tänkte ja! Någon annan får rädda världen. Jag vill vara en underdog och kommer att fortsätta vara det till dess att jag står på den där scenen och till dess att jag hör människor sjunga mina sånger. Kalla mig gärna patetisk, men det är så jag tänker och fungerar.

Jag har jobbat mycket med ledarskap och strategier genom åren på ganska hög nivå. Men, om någon vill veta vilken den ultimata utmaningen är när det gäller ledarskap så är det att försöka tygla ett rockband. Där har jag lärt mig mest. Det kan vara en basist som vill vara gitarrist och en gitarrist som vill stå framför sångaren och en trummis som vill lägga ett antal räkor för mycket. För er som inte vet så kanske det är svårt att följa resonemanget. För er som någon gång spelat i ett band, ni vet vad jag snackar om. Jag är så jävla glad över att jag har det band jag har. Alla har hittat sina positioner. Eller, nästan alla. Pete vet att han skall hålla ihop allt bakom trummorna. Luke fattar var han har sina kvaliteter vid sin orgel. Bruce, du är basist, javisst! Och Ester, du bara sjunger så vackert och sprider glädje. Men, Jerry. Du kanske måste bestämma dig för vad du vill göra med gitarren? Vi kommer liksom aldrig att bli något hårdrocksband. Så Jerry, jag vet inte. Kanske dags att segla iväg mot det du verkligen vill göra?

Jag har en teori. Ju mjukare musik desto tuffare människor. Ju hårdare musik desto mjäkigare människor. En annan teori är att jag tror att dansbandsmusikerna knullade runt hårdare än Rolling Stones. Å andra sidan så var det väl det enda häftiga dessa töntar gjorde under 70 -och 80-talet. Men ändå. Jag säger det här för att ni ska veta tjejer. De pojkar som häver ur sig fel saker och är vulgära är ganska ofarliga. Men, de som säger att de vill ha lite mysigt och busa lite. Dom ska ni akta er för. Det blir fan inget mys, bus eller tedrickande. Det blir något helt annat. Bara så att ni vet.

När det gäller musiker platsar inte hårdrockarna någonstans. De är liksom klara när de har fått stå och kastat med håret och juckat mot mickstativet. Bara snack och ingen verkstad. Ju känsligare texter desto tuffare pojkar och tjejer. “Love hurts, I’m your toy, I’m your old boy”. Sådana rader skriver bara riktiga tuffingar. Så ser i varje fall jag på det tänkte Steve. Det finns visserligen några undantag inom hårdrocken. Måste bara säga det så att inte saker missuppfattas. De här är värda att komma ihåg. De är två, så det är enkelt. 1. AC/DC 2. Thin Lizzy. Men, jag vet inte ens om de banden är hårdrock? Resten är i varje fall skit. Hörde ni det? Resten är skit. Eller förresten, Slash och pojkarna i Gun’s and Roses är ganska sköna. En annan sak att komma ihåg är att Pink Floyd är till för ingenjörer som inte kan dansa i takt. Toto, well. För musiker. Töntar som aldrig kommer att komma någonstans. Om vi skall hitta en referensram för var den verkliga musiken börjar så får det bli Gram Parson. Han har mycket på sin meritlista som han hann med i sitt korta liv förutom musiken. Han knarkade hårt tillsammans med Keith i början på 70-talet. Inte sunt, men intressant och spännande.

Jag vet.

Jag är sjuk.

Skjut mig tänkte Steve.

Någon annan får som sagt rädda världen.

Jag stannar i pojkrummet.

Sluta bita ihop tänderna Steve! Om du fortsätter sådär kommer käkbenet snart att gå av.

Jag kan inte, tänkte Steve.

Jag kan inte.

Det surrade i öronen och huvudet höll på att sprängas. Alla tror att jag orkar allt. Kanske inte så konstigt eftersom det är det jag går runt och intalar alla. Men nu får jag inte ner trycket. Sätt dig ner och vila! Det går inte. Jag är uppe på fem sekunder och springer igen. Fan, jag kan inte tänka klart. Det är som om någon har ”surrat mig vid masten”.

Vem är det som surrat mig här?

Skeppet sjunker ju för fan!

Vem!

Vem är det som har gjort det här mot mig?

Det är du Steve. Det är du som har surrat dig vid masten. Du beter dig som att du skall dra hela företag själv. Du släpper inte in någon annan. Inte ens dina barn får ju plats. När du kommer in i ett rum handlar det till slut alltid om dig. Om du inte har något att säga så höjer du bara rösten och börjar flamsa för att få uppmärksamhet. Och det finns ingen som det är så synd om som när du har ett litet problem. Du är helt enkelt på väg att bli en skit Steve!

Ja, så är det nog. Men, nu vet jag inte om jag tar mig ur det här. Känns som att en ”hiss går upp och en hiss går ner” och att jag försöker vara med i båda. När skall man för första gången avslöja att man inte orkar längre? Hur gör man det när alla runt omkring bara väntar på man skall göra ett nytt ryck uppåt? Alla vägar går ju inte uppåt längre. Jag har nog nått krönet och det lutar neråt ganska häftigt. ”Min resa började i tredje klass”. Jag kan bara inte förlika mig med att vara här uppe. ”Jag sitter högt nu, jag vill inte vara här”. ”Jag är bara det jag gör, ingenting mer”. Titlar och status är bara bra att ha när man umgås med idioter. Men, i grunden är jag ingenting mer än det jag gör. Så ser jag även på andra människor. Så kom inte och försök imponera med något som ni har ärvt er till eller vunnit. Nu börjar jag tänka på andra igen, det är ju jag själv som sitter fast. Fokusera Steve, fokusera.

”Jag har fortsatt jaga, jag har fortsatt dra. Som om det alltid kommer att komma en ny morgondag”. Fan, jag vill bli färdig snart. Jag är redo att lämna över pinnen till någon annan. Om jag inte gör något kommer jag inte att kunna lämna över pinnen. Jag kommer att få kasta in handduken för gott! Varför går jag runt och tänker på döden förresten? Den är ju visserligen naturlig. Men, just nu lever jag ju. Känns som slöseri att tänka på döden då. Det har alltid varit framåt. Men nu, framåt mot vad? Döden? Borde man inte bromsa och stanna upp istället?

Ibland tänker jag på alla dom som jag kört över. ”Dom som jag bara sprang förbi och lämnade som något slags lik i lasten”. Vad är det man säger? När fan blir tillräckligt gammal så blir han religiös? Ska jag bli religiös nu? För jag känner mig verkligen som fan själv. Och jag börjar bli gammal.

Var är kraften någonstans. Kroppen svarar inte som den gjort tidigare.

I mina yngre dagar sjöng jag när jag var deppig. Nu sjunger jag ju aldrig längre. Jag orkar inte. Och om jag sjunger blir det något nedstämt i moll. Jag vill sjunga glada låtar. Jag behöver en kick uppåt. Kan någon dra mig en stund?

Steve klinkade lite på gitarren och hittade mycket riktigt ett riff i moll. Det började i Em och gick över till Am. Depp, depp, depp. Måste andas! Måste ha luft! Lägg in ett G-dur och gå till C-dur. Såja, la la la la la la la.

Såja.

Såja Steve, du klarar det här.

G-dur tar dig ur alla knipor.

Här skulle vi leva och bo. Steve ”satt under solen i St Martin”. När vi väl flyttat hit fann vi aldrig något vettigt sätt att leva på Lena och jag. Vi bara åt, drack och älskade. Det blev mer och mer av det ena och mindre och mindre av det andra. Framförallt mer att dricka. Vi har druckit många goda flaskor genom åren. Från Châteauneuf-du-Pape, Gigondas och Beaumes-de-Venise men framförallt från den lokala producenten Alois. Vad var det som gick snett egentligen?

Vi fick till slut allt vi ville ha.

Men, vi klarade inte av att hantera det. Vi sa att vi skulle jobba ihop pengar för att kunna leva fritt. I efterhand tror jag inte det var bra för oss. I och med att vi reste så mycket kunde vi inte heller ha någon hund. Steve tänker tillbaka på den hund de hade en gång, Fralle. Han var helt galen men även fantastisk. Han följde Steve vart han än gick. När Lena och han bastade för att sedan kasta sig i iskallt vatten så var Fralle alltid med. Tänk er att vinterbada utan att kunna gå in i bastun efteråt. Fralle tvekade aldrig. Han var ganska hetsig, högljudd och intensiv. Väldigt lik Steve faktiskt, fast hund. Det var en kåt jävel också tänkte Steve. Även där fanns vissa likheter tänkte Steve och log.

Men, vad hände mellan mig och Lena egentligen? Nu sitter jag ensam i Provence. Min franska börjar fungera hyggligt. Jag sliter på med grottan. Putsar och putsar. Det blev bra med en AC-anläggning. Skön värme och inte den där iskalla, fuktiga kylan längre. Nu finns det plats för ca 20 personer och stället är gjort för fest och så sitter jag ensam här nere.

Jag lär mig inget längre, jag tar bara efter dåliga vanor tänkte Steve. När jag kom hit första gången i slutet på 80-talet så kunde jag inte förstå hur man kan dricka rosé till frukost. Nu gör jag det utan att tveka. Pastisse på kvällen och sen en öl. Inte konstigt att mina värden går åt skogen. Högt blodtryck, höga kolesterolvärden, övervikt. Ja, kort sagt har jag hela paketet. Och ikväll skall jag ”gå ner till baren och beställa en öl och ett glas rosé och jag önskar att du satt bredvid”. Bar de la Fontaine, en oas i byn. Så många dårar jag har träffat här under åren tänkte Steve. Trädgårdsmästaren, jägaren, Mimich och den grinige jäveln Jean-Michel. Det har inte varit lätt att ta sig in i det sociala livet i byn. Det ska gudarna veta. Det var först när jag själv blev ett överviktigt vrak som byborna släppte in mig. Då var jag plötsligt som alla andra här.

Men, fan Lena, jag saknar dig. Det här var ju ditt ställe! Jag skulle aldrig ha hittat till Provence utan dig. En bondläpp från Gellefors vågar inte göra såna här resor utan att ha någon att hålla i handen.

Jag kanske inte fixar det, men idag skall jag vandra uppför Mourre Negre. Jag har gjort det en gång förut i min ungdom och jag vet att det är tufft. Men man sätter bara en fot framför den andra och fortsätter till dess att man når toppen. Sen skall se ut över Medelhavet. Bara stå där och hoppas att jag kan se eller känna något som gör att jag kickar igång.

Hur länge sen är det nu? ”4 år, femton veckor, fjorton timmar och fem minuter.” Och det gör lika ont. Någon sa, ”tiden läker alla sår, men nej, kanske imorgon”.

Jag har skrivit många av mina bästa låtar i Provence, tänkte Steve. På den där fyllegitarren som är omöjlig att stämma. Långlutan blev till här bl.a. Om jag överlever Mourre Negre tänker jag sätta mig och skriva en glad låt ikväll.

Så här är det. Det är svårt att skriva en glad låt som ändå berör och betyder något. Det är lätt att skriva om något elände och beröra. Det är därför kritiker ofta hyllar alla konstnärer som målar i svart. Sopor! Tänkte Steve. Bergman och Von Trier är i mina ögon två stora bluffmakare. De har inte gjort en käft glada och mig har de då aldrig berört. Samma gnällspikar finns inom musiken. Jag brukar säga att Kent är Sveriges mest överskattade band. Samtidigt tycker jag att ”Vapen och ammunition” är en av de bästa plattor som gjorts. Så jag antar att Kent klarar sig. Men, lite gnälliga är de ändå. Saker blir inte bra bara för att man har någon slags självmordsbenägen läggning. Van Morrisons platta Moondance är och förblir världens bästa platta. Jag vet inte riktigt vad han sjunger om när jag tänker efter. Men plattan får mig att känna något. Får mig att tro på något. Om jag inte kommer på något att skriva om får jag väl lira några av hans låtar ikväll. ”We were born before the wind..”

Det blir varmt idag.

Klockan är 07.00 på morgonen och det är 33 grader.

Ingen vind.

Lena.

Lena!

Lena?

Utan dig, “rien. Ne rien”

Je t’aime, je t’aime

Steve tittar ut över havet vid Tylösand där han tillbringat så många somrar i sin ungdom.

Jag hinner inte med någonting tänkte Steve. Man springer i ett ekorrhjul och har bråttom som satan. Vad är det vi skyndar oss mot? Steve ser en surrealistisk film framför sig med en kö där den som står längst fram ramlar ner i ett stort hål och försvinner. En efter en. Han ser sig själv skynda vidare i kön som blir kortare och kortare. Vad är det jag skyndar mig mot? Snart är jag över krönet och har mindre kvar av livet än bakom mig. Ändå har jag bråttom. Skyndar jag mig för att ramla ner i ett stort hål? Hur dum får man vara?

Steve kom att tänka på när han, Harry jr och Per drog på semester i Harrys gamla Amazon. 18 år gamla. Det är fjorton år sen nu. Den enda som hade körkort var Steve. Så han fick köra den gamla Amazonen. Fort som satan slängde de upp tältet och vaknade morgonen efter med tältduken hängande över näsan. Allt funkade liksom ändå. Ett tält som rasar ihop är ju bara att sätta upp igen.

Steve tänkte på känslan han hade. De hade köpt Adidas-badbyxor i olika kulörer och låg bredvid varandra och kikade på tjejer. Under 80-talet badade alla flickor topp-less. Så det var fritt fram att flukta. Man låg på mage och solade ryggen ganska ofta om man säger som så. Fan det där kortet på oss när vi går över stranden. Vi var så snygga! Vi var så coola! Vem var det som tog det där fotot på oss? Tiden är obarmhärtig. ”Det häver och kränger och skälver och far. Man tappar längs vägen du vet inte var. Allt det där du skulle göra”. Till slut vet du inte var du är någonstans.

De gjorde en vecka i Falkenberg och Halmstad. Jag kan fortfarande känna värmen och berusningen från nattklubben. ”What a feeling” hade precis släppts och de röjde på ett ställe som hette ”Natti natti”. Vid campingen spelade de Neil Young på gitarr, Out on the weekend. “Think I’ll pack it in and buy a pick-up. Take it down to L.A.” Det var så livet skulle levas. I en folkabuss typ. Bilen full med dricka. Ring i örat och ett hippie-liv.

Steve kunde inte hålla räkningen på alla flickor som Harry jr lurade in i Amazonen. Han minns när han vaknade en morgon och såg bilen gunga. Fönstren var alldeles immiga. Plötsligt upphörde gungandet och han hörde flickan stöna på ett sätt som Steve själv aldrig lyckats få någon kvinna till. Harry ramlade ur bilen och skruvade av korken på en flaska Absolut och tog en rejäl klunk. Klockan var 6.00 på morgonen. Sådan var han Harry. Men, inte ens han klarade av ett sådant leverne med åren. Han slutade aldrig med att tillfredsställa kvinnorna och han slutade aldrig dricka. Men, drickandet blev med tiden något som bröt ner honom.

Harry ja. Nu sitter han i Gellefors tillsammans med Molly. Det har aldrig blivit några barn för dem. Undrar om han kör runt i sin gamla Golf fortfarande? Steve hade nu själv fyra barn. Han och Lena skulle ha tre sa de. Men, det blev en dubbel på slutet. Tvillingar! Steve själv ville tro att det berodde på att han hade speciellt bra löd i bössan just då. Men, när de läste på låg ärftligheten och kopplingen till tvillingar alltid på kvinnans sida. Jaja, men det var en god tanke tänkte Steve.

När blev allt så komplicerat? När blev tiden så kort och när blev det så många måsten? Kraften finns, men det här ansvaret! Att aldrig få sova. Man sitter i en soffa och äter för mycket. Inte mycket rock’n’roll här längre.

Steve blundade.

Är det inte lite vår i luften?

Han ser nu Amazonen tydligt.

Han ser kompisen Per och Harry jr.

Han ser dom där Adidas-shortsen.

Han ser en rutig mage.

Solblekt hår och hud som stramar.

”Han ser allt rinna ut som ett brev i sanden.”

Snart.

Snart….

”Snart, kommer det en vind. Som smeker mot din kind och blåser bort. Den tar tag i ditt hår och torkar bort en tår. Blunda nu, blunda nu, blunda nu…….”.

Blunda nu Steve.

Steve, Per och Harry jr hade snurrat runt torget alldeles för många gånger. Vad är det vi tror att vi skall hitta runt den här korvkiosken tänkte Steve? Ett basketlag med långa snygga tjejer från stan?

Harry jr gick på i vanlig ordning. Han skulle dra till staterna så snart han bara fick ihop pengar. Han skulle dit för att ”sätta på Kim Basinger”. Visst, en fånig dröm, men om han hade kommit till staterna, och om han hade han fått tag i Kim, så är jag säker på att han hade satt på henne tänkte Steve. Sån är han Harry jr. Han kommer liksom ingenstans. Men, där han är gör han rent hus. Steve själv talade aldrig om att dra från byn. Han trivdes rätt bra även om han ville se mer av världen. Alla andra sa dock att Steve inte riktigt fick plats och att han skulle komma att dra.

På skiften gick Steve och kompisen Per “runt och skar stål”.

-Hörde du att sista smältan rann ut idag, sa Steve? Storbandet var där och lirade och alla firade med pompa och ståt. Vad fanns det att fira? Kineser sprang runt och balanserade på brädor högt upp i skyn för att plocka ner stålverket bit för bit. Fan det rinner ju nästan rött stål i våra vener sa Per. Och nu skall allt bort.

Det var väl inte för det här som ”vi andades in all gift”, sa Per. Harry jr ryckte på axlarna. Jag tänker ändå inte jobba på bruket hela livet. Packa ihop skiten och skicka det till Kina! Steve å sin tur var förbryllad när han såg alla människor springa runt och äta bullar och dricka kaffe samtidigt som storbandet lirade ”King of the road”. Känns som om någon lurar oss att tro att något som i grunden är negativt och fel på något sätt skall vara positivt.

-Jag såg Harry sr vifta framför storbandet men han såg inte glad ut. Han var full som vanligt. Men, han var inte glad och full. Han var bara full. Jag tror att han fattade att det här var fel, sa Steve. Steve tänkte att det här börjar kännas ungefär som när Molly förklarade att hon älskade Steve mer än allt annat för att 15 minuter senare smyga iväg med Harry jr in på toaletten. När de kom hem senare på natten förklarade Molly att hon var lite trött. Steve hade sett fram emot en lång kärleksnatt. En sådan där som man bara kan ha när man är 19 år och påsen är full med humlor. I efterhand förstod Steve varför hon var så trött.

Hur som helst, Harry jr är ett djur. Han är schysst och snäll. Men, när han närmar sig kvinnfolk så går han bara inte att stoppa. Steve visste att han måste hitta någon flicka som Harry jr inte var intresserad av. I och med att det var en liten by så fanns inte så värst många alternativ kvar. Kanske skulle just det bli triggern till att han slutligen gav sig av. Just nu kände han sig mest lurad av stålverkets nedläggning. Av all sång och dans de lurat på folk. Fan, tänk alla gånger vi cyklat ner i våra Helly Hansen-tröjor och ”frusit händerna av oss”. För att sen gå in i den där jävla röken i en brandgul overall och ”andas in all gift och ut allt hopp”.

-Och du bara tänker på att ligga Harry, sa Steve. Vad är det för fel på dig? Harry bara garvade och plockade fram en tennisboll och började trixa med den. Steve kunde på sin höjd max trixa till fem med en fotboll. Harry kunde dricka tio burkar öl och trixa med en tennisboll tills solen gick ner samtidigt som han fick byns alla flickor upp i brygga. Välhängde Harry, tänkte Steve.

Ljuset i mörkret var den årliga musikfestivalen. Steve hade hört ett band från Örebro som hette Big Tramps. Jävlar vad det svängde! Låten de släppt låg på Sommartoppen och de sjöng ”du kan ge kärlek bara den kärlek jag saknar”. Fantastiskt! tyckte Steve. Trummisen Pete, var tight som satan. Gitarristen, keyboardisten och sångaren var också otroligt bra. Kan dom så kan vi tänkte Steve. Örebro är stort, men inte så stort. Steves egna band bestod av Harry jr på bas, Per på trummor och han själv på gitarr och sång. Han tänkte på alla gånger som de stod ”bakom ridån” och väntade på att salongen fylldes. Lite symptomatiskt kanske. Det kändes nästan som om de levde i ett litet mini-DDR bakom en järnridå. Men varje kväll de lirade var de kungar. Salongen var fullsatt. Mest med släktingar och vänner. Vem skulle annars komma? Men jävlar vad vi gick lös tänkte Steve.

Harry jr tjatade om att de var på väg mot USA och att chansen skulle komma när som när som helst.

”Vi är födda att fly!” skrek Harry.

Men, så blev det ju inte.

”Varje morgon vaknade vi upp i samma by”.

Men, en dag.

Kanske jag drar…

En dag kanske jag står på en scen i den stora staden.

Jag lovar.

Jag ska dit.

En dag står jag på en scen i Örebro….

Tänkte Steve.

Steve sprang runt på piren alldeles för glad i hatten. Han skulle gå längst ut på piren för att titta på stjärnorna och månen. Månen! Den täckte nästan halva himlen. Steve förundrades varje gång han tittade på stjärnhimlen. Det var lite som att titta in i elden men ännu starkare. En känsla av att man är en väldigt liten del av ett stort maskineri. Han funderade på varför han så sällan tittade på stjärnorna? Han kom fram till att det berodde på att man inte ser himlen i stan. Det är så många andra ljus som stör. Vi lever i vissa avseenden ett fattigt liv tänkte Steve. Han kom tillbaka till känslan av att vara en bonde. Att mindre faktiskt kan vara mer.

I varje fall stod han där och stirrade och blev alldeles snurrig av att stå med nacken böjd upp mot skyn för länge tills han ramlade omkull på gräset. När han landade på backen såg han en huggorm som slingrade iväg. Det var den där jävla ormen som bet Pablo! Som jag har letat efter den. Varför måste jag hitta den mitt i natten efter att ha druckit alldeles för mycket Chateauneuf du Pape? Kanske tur att man inte blev biten i snoken ändå. Jag får ta den jäveln imorgon istället.

Steve var snart uppe på benen igen och kände sig helt galen. Kan det vara så att man blir tokig av fullmånen? Det var augusti och vattnet var varmt. Han sprang in och hämtade mandolinen och började sjunga på en banal liten visa. Fick tag i ”en billig flaska kir”. ”När augusti ramlar in. När månen är som störst. När du inte har gjort det du borde och det brinner i ditt bröst”. Han sprang runt, runt, runt. Kastade kläder till höger och vänster för att sedan slänga sig i sjön.

Upp ur vattnet.

In efter ytterligare en billig flaska kir som han egentligen inte behövde.

Lena höll på att städa inne i stugan och hade inte alls observerat att Steve nu började bli riktigt full. Hon hörde honom inte heller eftersom dammsugaren var på. Steve sprang runt bland ormar på piren spritt språngande naken och spelade en entonig låt på en ostämd mandolin. Själv tyckte han att han höll på att skapa musikhistoria men i själva verket lät det för jävligt. Kiren var snart tömd. Nu kunde Steve nätt och jämt stå på benen. Han hittade inte kläderna och mandolinen låg i sjön.

Men låten svängde.

-Steve! Kan du hjälpa till lite? Jag måste flytta bordet för att kunna dammsuga under det.

Steve hörde ingenting längre. Han drömde. I drömmen hörde han en slags George Harrison- inspirerad slidegitarr och en jävligt enerverande pianomelodi som man inte kunde få ur huvudet.

-Steve!

”Jag måste vara sjuk”

”Nej jag är jävligt frisk”

”Jag har bara fullmånefeber”

-Steve?

-Res dig upp och kom in nu för fan Steve!