Kategori: Uncategorized

Steve, Per och Harry jr hade snurrat runt torget alldeles för många gånger. Vad är det vi tror att vi skall hitta runt den här korvkiosken tänkte Steve? Ett basketlag med långa snygga tjejer från stan?

Harry jr gick på i vanlig ordning. Han skulle dra till staterna så snart han bara fick ihop pengar. Han skulle dit för att ”sätta på Kim Basinger”. Visst, en fånig dröm, men om han hade kommit till staterna, och om han hade han fått tag i Kim, så är jag säker på att han hade satt på henne tänkte Steve. Sån är han Harry jr. Han kommer liksom ingenstans. Men, där han är gör han rent hus. Steve själv talade aldrig om att dra från byn. Han trivdes rätt bra även om han ville se mer av världen. Alla andra sa dock att Steve inte riktigt fick plats och att han skulle komma att dra.

På skiften gick Steve och kompisen Per “runt och skar stål”.

-Hörde du att sista smältan rann ut idag, sa Steve? Storbandet var där och lirade och alla firade med pompa och ståt. Vad fanns det att fira? Kineser sprang runt och balanserade på brädor högt upp i skyn för att plocka ner stålverket bit för bit. Fan det rinner ju nästan rött stål i våra vener sa Per. Och nu skall allt bort.

Det var väl inte för det här som ”vi andades in all gift”, sa Per. Harry jr ryckte på axlarna. Jag tänker ändå inte jobba på bruket hela livet. Packa ihop skiten och skicka det till Kina! Steve å sin tur var förbryllad när han såg alla människor springa runt och äta bullar och dricka kaffe samtidigt som storbandet lirade ”King of the road”. Känns som om någon lurar oss att tro att något som i grunden är negativt och fel på något sätt skall vara positivt.

-Jag såg Harry sr vifta framför storbandet men han såg inte glad ut. Han var full som vanligt. Men, han var inte glad och full. Han var bara full. Jag tror att han fattade att det här var fel, sa Steve. Steve tänkte att det här börjar kännas ungefär som när Molly förklarade att hon älskade Steve mer än allt annat för att 15 minuter senare smyga iväg med Harry jr in på toaletten. När de kom hem senare på natten förklarade Molly att hon var lite trött. Steve hade sett fram emot en lång kärleksnatt. En sådan där som man bara kan ha när man är 19 år och påsen är full med humlor. I efterhand förstod Steve varför hon var så trött.

Hur som helst, Harry jr är ett djur. Han är schysst och snäll. Men, när han närmar sig kvinnfolk så går han bara inte att stoppa. Steve visste att han måste hitta någon flicka som Harry jr inte var intresserad av. I och med att det var en liten by så fanns inte så värst många alternativ kvar. Kanske skulle just det bli triggern till att han slutligen gav sig av. Just nu kände han sig mest lurad av stålverkets nedläggning. Av all sång och dans de lurat på folk. Fan, tänk alla gånger vi cyklat ner i våra Helly Hansen-tröjor och ”frusit händerna av oss”. För att sen gå in i den där jävla röken i en brandgul overall och ”andas in all gift och ut allt hopp”.

-Och du bara tänker på att ligga Harry, sa Steve. Vad är det för fel på dig? Harry bara garvade och plockade fram en tennisboll och började trixa med den. Steve kunde på sin höjd max trixa till fem med en fotboll. Harry kunde dricka tio burkar öl och trixa med en tennisboll tills solen gick ner samtidigt som han fick byns alla flickor upp i brygga. Välhängde Harry, tänkte Steve.

Ljuset i mörkret var den årliga musikfestivalen. Steve hade hört ett band från Örebro som hette Big Tramps. Jävlar vad det svängde! Låten de släppt låg på Sommartoppen och de sjöng ”du kan ge kärlek bara den kärlek jag saknar”. Fantastiskt! tyckte Steve. Trummisen Pete, var tight som satan. Gitarristen, keyboardisten och sångaren var också otroligt bra. Kan dom så kan vi tänkte Steve. Örebro är stort, men inte så stort. Steves egna band bestod av Harry jr på bas, Per på trummor och han själv på gitarr och sång. Han tänkte på alla gånger som de stod ”bakom ridån” och väntade på att salongen fylldes. Lite symptomatiskt kanske. Det kändes nästan som om de levde i ett litet mini-DDR bakom en järnridå. Men varje kväll de lirade var de kungar. Salongen var fullsatt. Mest med släktingar och vänner. Vem skulle annars komma? Men jävlar vad vi gick lös tänkte Steve.

Harry jr tjatade om att de var på väg mot USA och att chansen skulle komma när som när som helst.

”Vi är födda att fly!” skrek Harry.

Men, så blev det ju inte.

”Varje morgon vaknade vi upp i samma by”.

Men, en dag.

Kanske jag drar…

En dag kanske jag står på en scen i den stora staden.

Jag lovar.

Jag ska dit.

En dag står jag på en scen i Örebro….

Tänkte Steve.

Steve sprang runt på piren alldeles för glad i hatten. Han skulle gå längst ut på piren för att titta på stjärnorna och månen. Månen! Den täckte nästan halva himlen. Steve förundrades varje gång han tittade på stjärnhimlen. Det var lite som att titta in i elden men ännu starkare. En känsla av att man är en väldigt liten del av ett stort maskineri. Han funderade på varför han så sällan tittade på stjärnorna? Han kom fram till att det berodde på att man inte ser himlen i stan. Det är så många andra ljus som stör. Vi lever i vissa avseenden ett fattigt liv tänkte Steve. Han kom tillbaka till känslan av att vara en bonde. Att mindre faktiskt kan vara mer.

I varje fall stod han där och stirrade och blev alldeles snurrig av att stå med nacken böjd upp mot skyn för länge tills han ramlade omkull på gräset. När han landade på backen såg han en huggorm som slingrade iväg. Det var den där jävla ormen som bet Pablo! Som jag har letat efter den. Varför måste jag hitta den mitt i natten efter att ha druckit alldeles för mycket Chateauneuf du Pape? Kanske tur att man inte blev biten i snoken ändå. Jag får ta den jäveln imorgon istället.

Steve var snart uppe på benen igen och kände sig helt galen. Kan det vara så att man blir tokig av fullmånen? Det var augusti och vattnet var varmt. Han sprang in och hämtade mandolinen och började sjunga på en banal liten visa. Fick tag i ”en billig flaska kir”. ”När augusti ramlar in. När månen är som störst. När du inte har gjort det du borde och det brinner i ditt bröst”. Han sprang runt, runt, runt. Kastade kläder till höger och vänster för att sedan slänga sig i sjön.

Upp ur vattnet.

In efter ytterligare en billig flaska kir som han egentligen inte behövde.

Lena höll på att städa inne i stugan och hade inte alls observerat att Steve nu började bli riktigt full. Hon hörde honom inte heller eftersom dammsugaren var på. Steve sprang runt bland ormar på piren spritt språngande naken och spelade en entonig låt på en ostämd mandolin. Själv tyckte han att han höll på att skapa musikhistoria men i själva verket lät det för jävligt. Kiren var snart tömd. Nu kunde Steve nätt och jämt stå på benen. Han hittade inte kläderna och mandolinen låg i sjön.

Men låten svängde.

-Steve! Kan du hjälpa till lite? Jag måste flytta bordet för att kunna dammsuga under det.

Steve hörde ingenting längre. Han drömde. I drömmen hörde han en slags George Harrison- inspirerad slidegitarr och en jävligt enerverande pianomelodi som man inte kunde få ur huvudet.

-Steve!

”Jag måste vara sjuk”

”Nej jag är jävligt frisk”

”Jag har bara fullmånefeber”

-Steve?

-Res dig upp och kom in nu för fan Steve!

Steve tänkte på Roger och Channa. Två personer han träffat för 20 år sedan i St Martin de Castillon. Roger var ganska försiktig och återhållsam medan Channa var vild och på något sätt ville leva livet fullt ut. Steve hade nästan glömt bort dem när han sprang på Roger på Leclerc nere i Apt. Steve frågade vad han gjort de senaste 20 åren och hur det var med Channa. Roger berättade att Channa gått bort för just 20 år sedan. Att hon gick igenom isen och drunknade.

En märklig känsla att man inte setts på 20 år och att Channa som var så levande var borta redan några månader efter att de senast sågs för 20 år sedan.

-Men var inte Channa gravid sist vi sågs?

-Jo vi fick en dotter, Eva. Hon var nyfödd när Channa gick genom isen. Allt är så länge sen nu men tankarna finns ju där förstås. Jag har inte varit härnere sen vi sågs för 20 år sen. Där är hon ju förresten, Eva.

-Hej det är jag som är Eva!

-Hej, sa Steve. En väldigt underlig känsla kröp sig på. Det var nästan som att se Channa framför sig.

-Pappa jag går före. Jag har en del att fixa med i lägenheten innan vi äter. Sen försvann hon lika snabbt som hon dykt upp.

-Vi satt och fikade på det där härliga cafét i Gordes idag. Eva ”snurrade fingret i sitt långa hår” precis på samma sätt som Channa gjorde. Provence har på något sätt fastnat på näthinnan. Jag har som sagt inte varit här på alla dessa år. Men, det var som om jag tog hem Channa nu. Jag har alltid sett Lüberonbergen som ett stort veckat tyg av sammet. Nu har jag lagt Channa under det täcket.

-Har du begravt Channa här?

-Nej, inte fysiskt. Men, jag ville ta med Eva hit och på något sätt var det här de sista fina, ljusa minnena finns från Channa. Hon älskade Provence och Lüberonbergen. Efter att vi kom hem blev det mest kaos. Hon fick en förlossningsdepression och tog sig aldrig ur den. ”Varför hon gick ut på isen är det ingen som vet”. ”Hon visste att den inte bar”. Jag har fått en viss distans nu och kan se vissa saker i ett ljus. Framförallt så finns ju Eva. Jag tänker att ”dom som älskar mest tar frosten alltid först”. Det var som att Channa ville ”leva fortare än det går”. Själv är jag som du vet ganska försiktig och långsam av mig. Vi var i mångt och mycket varandras motpoler. Hon var som ett träd som blommar enormt vackert under ett par dagar för att sedan bara vissna och försvinna. Du var en av dem som såg Channa när hon blommade. Jag tror du förstår vad jag menar.

-Jo, jag förstår. Hon var fantastisk.

-Att jag ”la henne under täcket” är förstås något som jag gjort i fantasin. Men, det är lite som jag kan tänka mig att de känner som hade anhöriga när Estonia sjönk. Man har liksom ingen plats att gå till. Visserligen fann man Channas kropp. Hon är begravd på Lidingö. Men, hon hörde aldrig hemma där. För min del ser jag det som att hon finns under täcket i Lüberon. På så sätt är vi här tillsammans nu.

-Nej, nu står jag här och pratar. Hur går det med musiken?

-Just nu ligger den nere. Jag hinner inte med för allt jobb. Jag jobbar som VD för ett bolag med huvudkontor i Zürich.

-Du var ju bra på det där. Kan du inte dra igång igen?

-Vem vill lyssna på gamla gubbar? Jag har bara de där ackorden G, D, C och sen kanske ett Em eller Am. Nu känns det som att man gör några slags beats och rytmer som jag inte känner igen mig i. Man är DJ och artist. När jag var ung så var DJ’s några som vände plattor. Nu fyller de arenor genom att vända plattor. Jag fattar ingenting. Det är nog bäst att jag håller mig undan, sa Steve.

-Men, kan du inte komma upp till St Martin så tar vi ett glas Pastis, lite vin och äter en bit mat på bar de la Fontaine? Ta med dig Eva så kan jag berätta för henne hur fantastisk hennes mor var. Samt vilken rebell hennes far var en gång. Kommer du ihåg att du skulle köpa den där ruinen och ligga där tillsammans med Channa och titta på stjärnhimlen? Undrar hur många flaskor vi förbrukade den kvällen? Du skulle ha åtta katter. Jag förstod ingenting. Men, du såg någon slags symbolik i att vara i den där ruinen tillsammans med Channa och åtta katter. Jisses vilka tider! Vi rökte Gauloises och spelade Leonard Cohen.

Roger såg tveksam ut.

-Jag hör av mig. Jag måste stämma av med Eva först. Du vet ju hur unga tjejer är. De har egna idéer.

Steve såg ryggen på Roger. Sen försvann han runt hörnet på Leclerc. Sen såg han aldrig Roger igen.

Steve tänkte på Channa. ”Dom som blommar ut för snabbt riskerar dö av törst”.

Törst?

Dags för en stänkare tänkte Steve.

”Som två droppar faller vi ner i vattnet” tänkte Steve. Han och Lena badade nakna i Renälgen. Det var natten före midsommarafton och barnen hade somnat. De hade som vanligt tutat i sig lite för mycket vin. Men, de var trots allt på rätt sida och humöret var glatt. Fan vad jag älskar dig Lena tänkte Steve. Fast det hade han inte mod att säga högt. Han kunde sjunga låtar om det, men han kunde inte säga det. Han tog i så att han blev alldeles generad och sa till slut.

-Jag tycker om dig.

Såja.

Nu var det klart.

Lena blev tårögd av att Steve överhuvudtaget sa några som helst ömhetsord. Hon blev jätteglad och svarade utan att tveka att hon älskade honom.

Steve undrade vad som var fel med honom. Om de orden gjorde henne så glad. Varför kunde han inte visa oftare vad han tyckte och kände? Varför kunde han inte säga de där orden?

Jag.

Älskar.

Dig.

De var äldre nu men ännu starka. 38 år är väl ingen ålder? Den tidigare generationen hade börjat falla bort en efter en. Det fanns inte längre någon mormor, morfar, farmor eller farfar. Kompisar som gift sig hade redan hunnit med att skilja sig. ”Människor försvinner, människor går isär. Men, jag lovar att jag stannar här”, tänkte Steve.

Den här sjön är enorm. När man står vid stranden känns den ibland som ett hav. Renälgen.

Steve kände sig upprymd och barnslig.

Han skrek.

”Se upp där nere här kommer jag!” och kastade sig i sjön. Det blev värsta magplasket. Men, det gjorde inget.

Vi är ett nu.

Våra hjärtslag slår i takt i sommarnatten.

Den här stjärnhimlen.

Den är så stor och magisk.

Vi är så små.

Han tittar på himlen och säger.

Ser ni mig?

Ser ni att jag kommer härifrån?

Kommer ni att minnas mig?

Eller är allt bara nu?

Imorgon är det midsommarafton.

Då ska jag bli riktigt full, tänkte Steve.

Steve stod på bilfirman och pustade ut. Det var den 20 december och julafton låg några dagar bort. Han var helt slut. Det här året tar priset tänkte Steve. Han hade fått kicken från bolaget BBA i somras. Nu hade han börjat köra ett eget företag och av en slump sprang han på Ralf och Reinhold. Eller Raffe och Relle som de var mer kända som. Utöver Raffe och Relle jobbade även Relles syster Angela på bilfirman.

Steve hade jobbat hela dagen med Raffe och Relle och kände sig totalt urblåst och funderade på om han överhuvudtaget skulle komma att klara julen. Diskussionerna hade böljat fram och tillbaka. Affärer var något man i princip gjorde när det kändes rätt enligt Relle. Det här med analys och eftertanke var bara tråkigt. Och när de var på väg att hitta någon form av struktur så raserades allt till slut med de förlösande orden ”det har gått bra förut”. Relle var en levnadsglad herre med smak för det ljuva livet. Han rökte, drack och käkade gott. Han hade så många bilar på gården att han knappt fick plats själv. Raffe var en ilsken men snäll före detta boxare. Han hade alltid ett ess i ärmen om han inte fick sista ordet. Och det var att han visste att han kunde spöa i stort sett vem fan som helst. Fysiskt alltså. Steve funderade många gånger om han skulle ta sig levande ut ur konferensrummet. När Raffe inte höll med så fick han den där boxarblicken. Det var många gånger Steve trodde att han skulle få sig en snyting. Angela bakade jättegoda bullar och var en jävel på att koka ägg. Det var liksom inga krusiduller inom firman. Firman heter för övrigt Blytunga bilar. Och det var minst sagt ett blytungt gäng som drev den.

Steve hade gått från de fina konferensrummen i Zürich in till en levnadsglad glädjestrålande Relle och en livsfarlig gammal boxare Raffe. Och en varm och snäll Angela. Men Steve kände att han hade kommit in i värmen igen. Han älskade varje minut. Han var tillbaka i omklädningsrummet. Han satt inte och läppjade vin längre. Han drack som på den gamla goda tiden. Och vilka affärer de gjorde! Det bara small! ”Det har gått förut” sa Relle och köpte upp ett nytt företag. Sen köpte han en ny Porsche bara för att han kunde.

Men just idag var Steve sliten. Han satte sig i bilen och lyssnade på Chris Rea, ”Driving home for Christmas”. Steve tänkte på alla fantastiska Hollywood-filmer han sett avseende julen. Det var alltid en massa människor som samlades och hade trevligt ihop. Själv tyckte han mest att han sprang omkring och stressade för att hinna med. När han stressat färdigt var julen över och han var tillbaka på jobbet innan han hann blinka. Men i år skulle han försöka att ge sig på en riktig jul. Den julen skall från och med nu alltid börja med en öl på Coco Green. På med en stickad ful tröja och sen ett glatt humör.

Lena och Steve bor numer ensamma tillsammans med hunden Fralle i ett alltför stort hus. Men när julen kommer är det bra att ha lite svängrum. Då fylls huset med barn och fest. Numer vuxna barn.

Raffe, Relle och Angela har tagit mig in i värmen tänkte Steve. Livet ser annorlunda ut idag. Jag lever, jag finns och jag har bandet. Borta är de stora bolagen och den yta som man finner på en flygplats. Jag kan vara utan flygplatser tänkte Steve. Tror jag ska fila lite mer på den där låten om den där backen där faktiskt både han, Relle och Angela lekte när de var små. Vilken tillfällighet! Nu jobbar vi ihop. Hur många ungar har inte cyklat upp och nerför Långlutan för att bada alla varma sommardagar? Men hur stor är sannolikheten att jag, Relle och Angela skulle ha sprungit runt där vid ungefär samma tid i den där lilla byn? Och Angela var så förtjust i Harry Jr. Steve kommer ihåg att Relle var orolig varje gång Angela och Harry Jr var ensamma. Steve förstod den oron. Han förstod också varför Angelas ögon glittrade när hon tänkte på Långlutan. Någonstans tänkte Steve att det var mer än backen hon såg. Ja, herregud Harry. Fan jag saknar dig också. Och Raffe var väl inte ens född vid den tiden.

-Steve! Skrek Relle från andra våningen.

-Ja?

-Raffe, Angela och jag tänkte ta en stänkare så här innan jul. Du ska inte ha en du också?

Ja vad fan tänkte Steve. Bilen får stå kvar på bilfirman en stund till. Helgen är lång.

-Du vad hände med han Harry Jr egentligen frågade Relle?

Steve såg oron i Angelas ögon. Jag kommer inte att säga något tänkte Steve. Det som varit har varit.

-Han dog för några år sen. Lite för mycket dricka tror jag. Han höll samma tempo hela vägen. Kvinnorna i Jellefors har haft sorg sen han gick bort. I ögonvrån såg han även att Angela såg lite ledsen ut.

Men ledsamheterna byttes snabbt till glädje som alltid.

Inom några minuter var det allsång.

”Nu när natten tänder stjärnor. Och när julen är på väg. Och jag sitter här i bilen. På väg hem, på väg hem.”

Men Steve var inte på väg hem.

Inte än.

Men snart…

Kanske…

-En till frågade Raffe?

-Ja, svarade Steve.

Steve såg tändare och mobiltelefoner glimma i mörkret. Det var helt mörkt i rummet. Bara Angelas, Raffes och Relles mobiltelfoner lös i natten. Det var jul. Ho, ho, ho. Ho! Allsången steg mot taket.

”Och vi lägger ett år bakom oss. Ett år som aldrig någonsin kommer igen. Och glöggen smakar Punsch”.

”Man måste inte bli stor. Man blir inte större av det”, tänker Steve.

Steve var jävligt irriterad på att han råkat höra ett samtal mellan några gamla vänner.

Steve, han ”borde sluta leka nu”, sa dom. Steve tänkte, ”jag har precis börjat ju”. Han såg alla plastiga människor gå runt och bli ”bländade av sin egen spegelbild. Man vill vara som alla andra. Men den vägen vill jag inte vandra”, tänkte Steve.

Ok. Så nu har jag gjort den där låten. Den där låten som folk gillar. Eller förresten, inte gillar utan älskar. Som folk vill tala om. Som folk vill relatera till. Som man vill göra till sin egen. Så varför händer inget nudå? Varför får jag de där blickarna tänker Steve? Vad är det som är fel? Varför spelar man inte låten mer i radio eller TV? Varför bryr sig inte någon om alla de som faktiskt älskar det vi gjort?

Steve ser framför sig hur Eva dansar runt till en låt hon precis har hört på radion. Men bredvid står den coola journalisten och talar om för henne att det är fel låt, fel text, fel band, gör rätt gör om. Så nu sitter hon ledsen och lyssnar på en amerikansk rapp som smakar tvål.

Allt det här är bara ger bränsle åt en underdog, tänkte Steve. Skönt att få slå underifrån igen. Vi ska visa er. Vi ska fortsätta leverera låtar som man inte kan stå emot. Långlutan är ett tåg. Hoppa på det eller bli överkörda. Men, det kommer att komma fler humlor som kan flyga. Fler låtar och fler tåg. Jag förstår att det är svårt att tro att några kontorsråttor på över femtio bast skall kunna leverera poplåtar som håller. Att vi börjar gasa när det är meningen att vi ska somna in i sofforna. Det måste vara jobbigt att ta in. Men musik är fantastiskt. En bra låt är en bra låt. Och vi skall igenom tänkte Steve. Vi tänker ta med oss alla de människor som gillar oss och se till att vi får den plats vi och dom förtjänar. Allt kan inte vara till för några snorungar som sätter på varandra i Paradise hotel, Idol eller vad fan det nu är som pågår.

Jag ska fan starta en klubb. En klubb fylld av musik. Vi ska bara spela våra egna låtar. Sen ska vi bjuda in musiker att lira med oss. Om inte förr lär väl musikeliten släppa ner garden och lira med istället för emot. Men framförallt skall vi göra något för ”vanligt folk”. För alla dom som det coola etablissemanget glömt bort för länge sen.

Lena började bli orolig för Steve.

-Steve ta det lugnt. Det är ingenting som springer ifrån dig.

– ”Var inte rädd bbbbaby, jag går ingenstans. Jag ska bara upp på scen. Jag tror att det här kan vara min chans. Jag tänker hitta något. Något som är bara mitt. Och jag tror att det har tre ackord. Och jag tror det skär rätt genom hjärtat ditt”.

Jag ska fan köpa en gammal röd Mustang. Sen ska jag glida nerför Storgatan. Bara lira Punsch i stereon.

Eller också drar jag till Mabass i Karlskoga och köper den där Telecastern som han i Perssons pack ägde tidigare. En Telecaster 1976. Dyr. Men, värd sin vikt i guld.

Bil eller gitarr?

Bil eller gitarr?

Bil eller gitarr?

Men va fan! Klart det blir en gitarr!

Här kommer jag.

Jag vet att jag sitter fast i en dröm jag haft sen jag var liten.

Men vilken dröm sen.

Inget lyser starkare än den där gitarren i skyltfönstret, inget!

En, två, tre, fyr. Let’s go!

Men vad är nu det här? Det där ska inte vara där.

Steve var orolig för sitt liv kanske för första gången någonsin. Är det the big C på gång? Han hade varit hos läkaren som sa att det där måste röntgas och kollas upp. Nu var han i limbo. Sommaren var stekhet och han hade precis klivit på semestern. Det borde vara party, party nu. Istället satt han och tänkte på en Bucket-list. Om det här är fel så kan ingen hjälpa mig. Han tänkte att Lena såg stark ut. Han fick en bild framför sig där han på något sätt skulle kunna lägga huvudet mot hennes bröst och låta hennes hjärtslag pumpa liv genom hans öra. Han försökte trycka undan känslan av att han kanske var riktigt sjuk. Men det gick inget vidare. Han kom att tänka på sin gamla mor och far som satt uppe i stugan. De började bli skraltiga och nu kanske han också var på väg att bli riktigt sjuk. Eller var han bara nojig? Han började skriva låtar för att skingra tankarna. Det kändes inte bra, men det lät bra.

Han hörde hur Lena öste på med symaskinen inne i stugan. Hon tror på saker på riktigt tänkte Steve. Hon gör saker för att det är roligt. Syr och stickar så fina saker. Ofta syr hon fina saker just till Steve. Och han är som vanligt ganska otacksam. Han borde bry sig mer. Steve tänkte, ”genom alla år har hon räddat mig. Men jag undrar nu om inte lyckan har vänt bort sig”.

Hur som helst var det VM-final i fotboll och han gick upp till mor och far för att titta på matchen. Han satt där och tänkte att det nästan var som när han var liten grabb och tittade på TV tillsammans med dem. Men det hängde flera mörka moln över huvudet på honom. Var han sjuk och hur länge hänger morsan och farsan med? Han försökte hänga kvar i känslan av att vara liten igen. Och ”för ett ögonblick var han tillbaka igen”. Jag stannar här tänkte Steve. Han ville inte oroa någon förutom Lena. Så ingen visste om att han egentligen var livrädd.

Fan ska jag gå samma väg som Harry jr nu? Jag har ju precis börjat med allt jag vill göra. Blir det inte mer?

Veckan efter gick Steve till urologen och fick svaret att det inte var något farligt. Faran verkade vara över för den här gången. Men lite av en skräck hängde kvar. Lena, det är nu vi måste leva våra liv. Vi kan inte skjuta på något tills imorgon. Vi har så mycket pensionspengar sparade och vi är fortfarande tillräckligt starka för att resa och hitta på saker. Jag vill få fart på vår klubb också. Namnet började klarna. Vi kallar det för Club Punsch. Vi ska göra det som ingen orkar längre. Vi ska ta över flaggan från de gamla hjältarna och skapa en riktig mötesplats för musiker och andra gamla huliganer. No more shit i konferensrum och annat skit där man skall stressa upp sig för något som ingen kommer att bry sig om i framtiden. Jag ska fylla på min hink och sen ska jag börja pricka av listan.

Han tittade ut över Renälgen. Den här ”sjön känns stor som ett hav. Jag har suttit här i trettio års tid och undrar vart allt blev utav. Vi jagade och slet och det var bråttom förstås. Det var hus som skulle byggas upp. Det var barn som kom och dom gamla gick. Jag körde på utan att någonsin säga stopp”.

Jag lever tänkte Steve. Jag tänker leva ett tag till. Jag ska göra fler låtar. Jag vill få ihop en fullängdsplatta som håller rakt igenom. Känns som att det finns några låtar som håller. Fullmånefeber, Blunda nu, 1000 starka vindar och nu Hinken. Det var som vanligt Luke som hjälpte till med titeln. Han är bättre på titlar än vad jag är tänkte Steve. En rolig jävel är han Luke. Jag tror att jag har en hygglig intuition själv. Men jag har nog aldrig träffat någon med bättre intuition än Luke. Han är överallt och när man minst vill det tutar han i den där jävla trumpeten. Men så kommer han plötsligt på en fullständigt briljant idé. Luke funderade på att flytta till USA. Det kommer aldrig att ske tänkte Steve. Inte nu när Club Punsch kommer att köra igång. Steve kom att tänka på en sak som Luke sa till honom för ca 15 år sedan.

-Steve, du är en sån där projektpolare.

-Hur då menar du? Sa Steve.

-Du är värsta polaren när man håller på med ett projekt tillsammans. När projektet är över seglar du iväg någonstans och sen kanske man inte hör ett ljud av dig på flera år.

Luke sa det inte på något elakt vis utan mer som ett konstaterande. Och Steve som är lite rubbad blev inte heller förolämpad utan tänkte krasst. Jamen så är det ju. Vilken skit man är egentligen.

Hur ska vi då lösa det här tänkte Steve? Vi får väl starta ett projekt som aldrig tar slut. Då hänger vi ju också ihop hela vägen. För att skapa ett sådant projekt måste det finnas så mycket passion och hjärta att man aldrig tröttnar.

Vad kan det vara?

Får gärna vara lite party. Gärna lite sex, drugs and rock´n´roll.

Sexet får vi nog ta bort. Vi är för gamla. Droger funkar inte på oss. Vi är ju mer gamla pilsnergubbar från en dålig svensk film inspelad på 40-talet. Men rock’n’roll och pilsner är ju inte heller helt fel.

Svaret var lika enkelt som självklart.

Club Punsch.

Jag älskar dig Luke.

I varje fall så länge som Club Punsch finns kvar……

Steve, det är inte du som äger stan längre. Klubbarna och krogarna har glömt dig för länge sen. Som om du nu någonsin har ägt stan.

Steve åker ner i hissen vid Worldtrade Center i Stockholm. Det är juli månad och snart ska han kliva av och ta semester. Det är hett som satan och han ser sig i spegeln. Han ”känner sig allmänt vissen”.

Det är bara barn, familj, huslån, jobb och karriär. Karriär? Vad är det för skit? Steve skulle inte göra någon karriär. Om någon sådan karriär skulle göras så var det som rockstjärna. Och han är så långt ifrån det som han kan komma. Nu har han istället en tunn trenchcoat slängd över armen. Han har lyckats hålla sig undan från slipsen i varje fall. Kanske inte mycket till rebell, men ändå något slags statement. Men Steve känner sig köpt. Han har gått i spåren av alla fyrtiotalister som har proppat igen det mesta av de vägar som finns. Och de där gubbarna har de fulaste kostymerna, de fulaste slipsarna och lyssnar på den sämsta musiken. Jag vill aldrig bli som dom. Ändå känns det som att jag börjar likna dom.

Han kom att tänka på när han, Carolina, Harry jr och Funky ”ramlade ut från klubben med tomma fickor och ett gapskratt”. Var det typ 1989? ”När dansgolvet kokade natt efter natt efter natt”. Fan han kom att sakna Carolina. Det blev ju Lena till slut. Men ibland dyker Carolina upp i tankarna trots allt. Han brukar se henne ibland men hon ser aldrig honom. Känns lite som den där Human League låten Louise. Hello Louise, remember me? Should we part or stay a while? As if we were still lovers. Enda skillnaden är att Steve istället brukar gömma sig för henne. Han skäms fortfarande för den där kvällen när han lämnade Carolina ”bland fimpar och flaskor i hennes mammas kök”. För att springa ner i gränden tillsammans med Harry jr och Funky. Funky gick runt och sparkade på varenda lyktstolpe som fanns så att de slocknade. När de sen kom hem till studentlägenheten knackade de med en hammare i elementen så att hela hyreshuset vaknade.

De hade nämligen tidigare hört från Greta som bodde i ett av studentrummen att ”någon knackade i elementen så att hon inte kunde sova”. Greta var en person som levde ett stillsamt liv trots att hon bara var 21 år gammal. Hon satt hemma och la pussel i lägenheten. När Steve insåg att man omöjligen kunde lista ut varifrån knackandet kom hade han börjat ställa klockan på ringning för att gå upp mitt i natten och knacka med hammaren. Han var lite av en sadist. Men, det var bara så jävla roligt. När de åt frukost i studentkorridoren spelade han alltid helt ovetande och förstod inte vem det var som höll på och knackade i elementen?

Just den här kvällen hade ju även Harry jr kommit på besök. Och Harry tyckte ju inte direkt att det var mindre roligt. Funky, Harry och Steve var nu skitfulla och kom på att det troligtvis var ännu bättre att smälla på trappräcket i järn ordentligt. Så kl tre på natten står nu Steve och Funky och tittar på Harry som hamrar så mycket han orkar på trappräcket. Det ekade i huset och lät som att stå i klockrummet vid Notre Dame. Funky och Steve skrattade så att de knappt kunde stå upp.

Plötsligt rusar Greta ut i trapphuset rufsig i håret med pusselbitar ramlandes bakom sig och skriker på bred småländska.

-Du är ett kräk Steve!

-Men, jag har ju inte gjort något, sa Steve och tittade på Harry. Väl medveten om att det var han som var hjärnan bakom djävulskapen. Det hade ju förstås Greta också listat ut.

Det hela innebar att det var ”game over” för den här gången. Harry, Funky och Steve tog sig en sista stänkare. Sen smet Harry över till Greta och försonades med henne på det sätt som bara Harry jr kan göra. Dagen efter sken Greta som en sol och gick lite lätt hjulbent.

Funky och Steve kraschade i soffan.

Innan Steve somnade kom han att tänka på att han lämnat Carolina och faktiskt glömt bort henne.

Steve rycks tillbaka ifrån sina tankar och stressar vidare mot tåget.

”Carolina jag hoppas att du ännu är den där flickan som ser igenom allt som lovar mer och lämnar åter hundratusenfalt”.

Men då var då och nu är nu. Steve har lite fredag i blodet trots allt. Han har köpt några burkar och sprätter upp en öl. Han är på väg hem. Passerar Västerås och Arboga. Han vet att i farstun står fyra barn som vet att pappa vill ha ett glas vin. Och Lena hon har gjort sig jättefin. Hennes ögon är gröna hennes hjärta är rött. Hon väcker känslor hos mig som jag trodde dött. Åren har gått men ikväll är vi unga. Vi kysser varandra jag känner hennes tunga. Slingrande som en gokartbana. Hal och snabb som en vattenrutschkana.

Det var såna tider. Men Lena, du ger mig fredag i blodet. Och nu kokar det tänker Steve.