I ett rum i centrala Wien står Steve helt tom på adrenalin. Han ser sig i spegeln och frågar sig själv.
Vem är du?
Han står med foten i ett stort svart hål och han avskyr bilden av sig själv på väg bort från allt det han vill vara. De här konferensrummen och de här styrelsemötena det är ju bara stora bluffar.
Steve vet vad han håller på med. Han vet vad han kan. Men vad har du kvar att bevisa Steve? Du kommer från den där lilla hålan där ”samhället” skulle ordna jobb till alla. Du växte upp i en by där du lärde dig att vara livrädd för att bli av med jobbet. Du hade ingen aning om hur man skapade något eget. Du bländades av tjocka direktörer och akademiska familjer. Fan dom där dårarna ser ju inte ryggen på dig ens idag. Du har distanserat så många. Du har bevisat det du ville bevisa. Men nu har du börjat distansera dig från den du själv vill vara. Nu är det du som sitter på gräddhyllan och tittar ner. Är det den personen du vill vara? Var det den typen av människa du ville bli?
Steve tittar ner från tionde våningen och ser alla människor som rör sig som myror på gatorna.
Att vara liten är att se allting förstorat. Att vara stor är att ensam titta ner. Är du stor nu Steve?
Kommer du ihåg när du stod bakom ridån och väntade nervöst på att storbandet skulle dra igång? Kommer du ihåg känslan när salen fylldes därute? Kommer du ihåg vad entusiastisk du var? Det var visserligen bara ”närmast sörjande” som dök upp. Men det tänkte du inte på då. Salongen fylldes. Du fylldes med adrenalin och du smorde upp ventilerna till trumpeten. Nu står du här och stampar och väntar på att få gå in till någon kravställare som du själv tycker är en idiot. En stöveltrampare som bara ägnar sig åt att skuldbelägga dig. Du är större nu, men är du lyckligare? Den där kostymen och de där dyra skjortorna som du går runt i. Känner du dig cool nu? Du ser bara löjlig ut. Kommer du ihåg när du kom till Örebro och var 24 år gammal. Du sprang runt på krogarna och frågade flickorna om en dans. Ingen ville dansa med en gaphals från Gellefors. Men du ägde Steve, du ägde. Du visste inte vad vernissage var. Du var tvungen att fråga. Du lärde dig snabbt. Du umgicks med konstnärer, journalister, musiker och du skulle måla egna tavlor och skriva egna låtar. Det var en magisk värld som du inte hade sett i Gellefors. Det Steve, det var häftigt. Det var någonting att berätta om. Men det här!? En business review, eller BRM som det kallas. Vad fan är det för skit? Du har ett guldkort, eller till och med ett diamantkort på SAS. Du flyger över hela världen och jagar något som du själv har glömt bort vad det var. När du är borta känner du att det skall bli skönt att komma hem. Men efter fem minuter kryper det i kroppen igen och du måste iväg. Du flyr Steve, du flyr. Så torka bort det där självbelåtna flinet och gå tillbaka till rötterna.
Vilka rötter tänker Steve? Det har gått så långt att jag glömt bort dom.
Men låt oss börja med en Gibson Les Paul. En tung pjäs som du kan använda för att köra låtar à la Neil Young. Sen borde du ha en Fender Telecaster Steve. En Telecaster! Ska du inte köpa den där som hänger inne på Mabass i Karlskoga? Den där som gitarristen från Perssons pack lämnade in under 90-talet?
Vad är det jag sitter och drömmer om tänker Steve? Jag har inte vidrört en gitarr på snart tio år.
Om jag får den där frågan inne i det där konferensrummet när jag borde svara ja så tänker jag skrika nej. Jag har ett års uppsägning. Om jag tvingas sträcka mig bort från vem jag är bara en millimeter till så skriker jag nej. Julius, vad är det för en jävla tomte? Och Adolf?
Steve står och måttar och väger. Han börjar bli förbannad nu.
Sen sliter han upp dörren. Där inne sitter Julius och Adolf.
Dom tittar upp förvånat på Steve och säger med Österrike-accent på knagglig engelska att dom inte är klara riktigt än.
Steve stirrar på dom. Det ryker ur öronen och näsan. Sen tittar han upp och skriker.
-NEJ!
Sen går Steve. Han stänger dörren efter sig på huvudkontoret och sätter aldrig sin fot där igen.
Nu bär det av. Det känns som om han hoppar och bara hänger kvar. Han tittar ner och ser sin framtid. Han känner sig nöjd. Den är mindre. Men den är magisk.
Steve, någon stjärna lär du aldrig bli.
Men man blir aldrig för gammal för rock’n’roll. Och det finns säkert några raggarföretag som vill jobba med mig tänker Steve. Som uppskattar en rak och ärlig dialog. Som inte handlar om krav och förmaningar. Utan handlar om energi, skaparkraft och att ha kul längs vägen. En business som gör att jag kan rocka loss någon gång i månaden. Det borde gå att kombinera. Det måste finnas fler människor där ute som gillar konst, böcker och rock’n’roll. Det kan väl ändå inte vara så att alla dom där människorna som gökade och krökade och flabbade åt det mesta under 80-90 talet idag bara önskar att sitta och snurra på ett vinglas och tala om nästa kvartalsrapport? Det vackra folket har aldrig imponerat på mig tänker Steve. Jag vill hellre vara en lortig byracka. Att bara sitta och skälla som en galen hund och sen skratta åt det. Som LOB skrev. ”Jag har inget att säga och det tänker jag säga högt”.
Jag är inte stor och jag vill hellre bli liten igen. Jag vill se en dröm igen. Min dröm är den där låten, den där låten som gör att livet tar en lite ljusare sväng under 3-5 minuter. Steve vet att han varit nära med en låt som heter Fredag i blodet. Men, det kommer att ramla ut större låtar längs vägen.
Var så säker mina vänner. Större saker är på gång. Var så säker.
Det börjar med En fot, ett steg, ett steg till. Sen när ni minst anar det kommer den.
BANG!
Låten….